”När nästa värk kommer kan du försiktigt börja krysta”, säger den ansvariga barnmorskan. Men jag kan inte. 

I två dygn har jag gjort allt jag kan för att hålla kvar min baby – och nu ber hon mig att släppa taget. En total förlust av kontroll.

Krystfasen börjar och inom några minuter ökar antalet personer i rummet från två till tolv.

En barnmorska, en ansvarig barnmorska, en barnmorskestudent, två undersköterskor, två sjuksköterskor, två barnläkare, två läkare och en läkarstudent.

För tidiga födslar är alltid högriskförlossningar. Vi har i förväg fått veta hur förloppet kommer att se ut.

Han ska direkt lindas in i plast för att hålla värmen.

Han får ligga högst en minut på mitt bröst.

Och han kommer att köras ut från förlossningsrummet efter bara några minuter.

Han föds på tio värkar.

Klockan 18.53 föds han. Klockan 18.54 tar barnläkaren honom från mig och lägger honom på bordet bredvid. De följande minuterna minns jag ingenting av. Klockan 19.06 körs han ut från rummet och vidare till neonatalen. Det vet jag – eftersom jag tydligen tog bilder med min telefon. Något jag inte heller minns. Klockan 19.10 är det bara jag och barnmorskan kvar i rummet. Klockan 21.30 körs jag till rum 23 – som ska bli mitt hem de kommande sex veckorna.


Måndag 30 juni 2025
Jag har varit sjukskriven för sammandragningar i över två månader. Jag är i vecka 29+5 när jag den här eftermiddagen känner mig lite tyngre i magen än tidigare veckor. Sommarlovet har just börjat och som varje år planerar vi att flytta in hos min partners föräldrar medan de är bortresta. Då har vi också möjlighet att hyra ut vår egen lägenhet under tiden. Trots min tunga gravida kropp bestämmer vi oss för att genomföra planen. Jag behöver bara packa en väska med lite kläder – så sköter min partner resten. Det känns hanterbart. Vi flyttar på fredagen. Lördag och söndag turas vi om att åka tillbaka till lägenheten för att ordna småsaker. På måndagen åker jag dit för att byta sängkläder, lägga fram handdukar och fixa det sista – helt vanliga saker som både läkare och barnmorska har sagt är okej. Men efteråt känner jag att jag behöver åka hem och lägga mig.

Det har jag gjort en del på sistone – vilat. Ibland i flera timmar innan magen slappnat av. Andra gånger har det gått snabbare.

Men den här eftermiddagen känns det annorlunda. Det släpper inte riktigt. Faktiskt känns det som att det blir lite värre med tiden.

”Livmodern övar sig”, hade min barnmorska sagt när jag berättade att magen plötsligt spände sig utan förvarning – en känsla jag kunde känna i hela kroppen och i andningen i ungefär 30 sekunder innan det släppte igen. Det var samma känsla jag hade den här eftermiddagen – bara lite annorlunda.

Inte starkare eller mer smärtsam, men oftare.

Runt klockan 18 bestämmer jag mig för att ringa förlossningen.

Jag vill bara få bekräftat över telefon att allt är som det ska. ”Det låter helt normalt”, säger barnmorskan – en mening jag har hört många gånger under min graviditet. Ändå insisterar jag på att komma in för en kontroll. Jag kysser min dotter hejdå och säger att jag är hemma igen när hon har somnat. Mamma ska bara åka in och se att lillebror mår bra. I det ögonblicket vet jag inte att det kommer ta tre dagar innan jag ser henne igen.


Tisdag 1 juli 2025
Det är natt. Jag blir inlagd på gravidavdelningen på Herlev sjukhus. Läkarna konstaterar snabbt att min livmoderhals är kraftigt förkortad. 11 mm – normalt är 30 mm. ”Men den är fortfarande stängd, och det är ett gott tecken. Vissa gravida kan ha en kort livmoderhals hela vägen till vecka 40. I vissa fall kan den till och med bli längre igen”, förklarar läkaren medan jag får medicin som ska stoppa värkarna samt sprutor för att påskynda barnets lungmognad om han skulle födas för tidigt. Hennes ord ger mig hopp – samtidigt som jag tydligt känner allvaret. Kanske kommer min baby redan nu. Mer än tio veckor för tidigt.

Kvällen går i förtvivlan, svåra men realistiska beslut och telefonsamtal med min partner, familj och vänner. Varannan timme kommer en barnmorska in och kontrollerar hur baby mår med CTG-band som mäter hjärtrytmen och livmoderns aktivitet.

Ibland kommer de oftare, om jag har känt något avvikande och tryckt på larmknappen. Personalen är fantastisk. De kramar mig, håller min hand och lyssnar. ”Finns det någon du vill ringa som kan vara här hos dig i natt?” Men min partner måste vara hemma med vår dotter. Det känns för sent att be en vän komma. Och lite konstigt om mina föräldrar skulle vara här.

Jag träffar många barnmorskor under de här dagarna, men hon jag har den natten gör ett särskilt intryck. Hon heter Liv. Hon är lite äldre, med stort, lockigt, ljust hår – och en närvaro som gör att det känns som att hon har all tid i världen för mig. Liv. Vilket fint namn. Så enkelt det än låter, ger det mig hopp den här varma sommarnatten när jag försöker hålla kvar min baby.

Min partner kommer på morgonen, direkt efter att ha lämnat vår dotter. Jag börjar gråta i samma ögonblick som han kommer in genom dörren. Det är först då jag verkligen känner hur rädd jag är för att allt ska gå fel.


Onsdag 2 juli 2025
Jag måste ligga helt stilla i sängen. Jag får bara gå upp för att gå på toaletten. Trots allt hopp jag får från personalen, känner jag hur mitt eget hopp sakta försvinner. Under det senaste dygnet och lite till har jag blött, haft vattenavgång i nästan 20 timmar och haft kraftiga värkar under natten. Jag får smärtstillande för att kunna sova. På morgonen körs jag ner till förlossningen med misstanke om pågående förlossning.

”Du är åtta centimeter öppen”, säger barnmorskan.

Ett litet huvud ligger redan i vägen. De stoppar den värkhämmande medicinen och väntar på att kroppen ska fortsätta själv. Men det gör den inte. I sju timmar får jag inte en enda värk. 

Mot kvällen beslutar de att sätta igång förlossningen, eftersom jag visar tecken på infektion – och då är det bäst att baby föds.

Den 2 juli kl. 18.53 föder jag en frisk och stark liten pojke.

39 cm lång och 1608 gram. Exakt 10 veckor för tidigt.

Om man bortser från plasten han lindas in i direkt efter födseln ser han ut som en helt vanlig baby – bara mindre.

Men “vanlig”…

Det är ett ord jag kommer att kämpa med länge.

Han är född för tidigt, men det gör honom inte onormal.

Trots allt hopp som personalen ger mig, känner jag hur mitt eget hopp sakta försvinner. Under det senaste dygnet och lite till har jag blött, haft vattenavgång i nästan 20 timmar och haft kraftiga värkar under natten. Jag får smärtstillande för att kunna sova. På morgonen körs jag ner till förlossningen med misstanke om pågående förlossning.

”Du är åtta centimeter öppen”, säger barnmorskan. Ett litet huvud ligger redan i vägen. De stoppar den värkhämmande medicinen och väntar på att kroppen ska fortsätta själv. Men det gör den inte. I sju timmar får jag inte en enda värk.

Mot kvällen beslutar de att sätta igång förlossningen, eftersom jag visar tecken på infektion – och då är det bäst att baby föds.

Den 2 juli kl. 18.53 föder jag en frisk och stark liten pojke. 39 cm lång och 1608 gram. Exakt 10 veckor för tidigt.

Om man bortser från plasten han lindas in i direkt efter födseln ser han ut som en helt vanlig baby – bara mindre. Men “vanlig”… Det är ett ord jag kommer att kämpa med länge.

Han är född för tidigt, men det gör honom inte onormal.


Torsdag 3 juli 2025
Jag vaknar klockan 07 i en sjukhussäng. Bredvid mig står en stor kuvös. Där ligger min son. Jag börjar gråta när jag ser honom. Varken min kropp eller jag har riktigt förstått att jag har fött. Jag lägger mina händer på magen och försöker känna hans sparkar, hans små rörelser inifrån. Men de är inte där.

Två sjuksköterskor kommer in i rummet. Jag är helt ur balans. Försöker hålla ihop mig själv, men inser snabbt att det inte går.

Vi börjar ett samtal som jag kommer att ha många gånger under de kommande veckorna. ”Det finns en ny sheriff i stan. Det är han som bestämmer nu – och han ville ut.” Men jag kan inte ta in det. Jag kämpar med skuld och skam. Med tankar som: “om jag bara hade …” Då kanske jag inte hade hamnat här. Det kommer att ta månader innan jag verkligen förstår att jag inte kunde veta hur kort min livmoderhals var. Att det troligtvis hade hänt ändå – förr eller senare.


Måndag 7 juli 2025
Det är mitt i sommarlovet. Den sommar då vi skulle njuta i trädgården, åka till stranden, resa till Sverige och bara ta det lugnt medan vi väntade på vår lillebror. I stället ser allt helt annorlunda ut. Mina svärföräldrar har hastigt åkt hem från sin semester i Grekland och bor nu alla tillsammans i huset. Min dotter, min partner och hans föräldrar.

 Jag träffar min dotter högst några timmar om dagen.

Hon är sex år gammal och förstår varför jag måste vara på sjukhuset. Men det betyder inte att hon accepterar det. Varje gång de ska gå måste hon nästan lossas från min löst sittande sjukhusrock. Det känns som att mitt hjärta slits ur kroppen varje gång.

Jag köper två små isbjörnar i 7-Eleven i sjukhusets kiosk. En till min dotter och en till baby. Vi döper dem båda till Issi. Jag sover med den ena varje natt – och hon gör detsamma. Vi bestämmer att de får vara vår länk till varandra. När vi ska sova och saknar varandra kan vi hålla i Issi – och då känns det nästan som att vi ligger bredvid varandra.


Tisdag 12 augusti 2025
I ett virrvarr av slangar, sladdar, larm, sprutor, läkare, sjuksköterskor, städpersonal, meddelanden, små godsaker, korsord och Tour de France-etapper flyter dagarna samman.

Ingenting händer – och allt händer.

Tårarna finns fortfarande där. Vi ligger hud mot hud – och jag gråter.
Jag pratar i telefon – och jag gråter.
Jag hämtar te i köket – och jag gråter.
Jag tittar på Wimbledon – och jag gråter.

Men dagarna går – och tårarna blir färre.

Till slut skrivs vi ut. Vi skickas hem med flaggor, kramar och varma ord från personalen. Och plötsligt är vi hemma. En familj på fyra – med en baby. Som om vi bara hade åkt in till sjukhuset, fött och åkt hem igen dagen efter. Det är “normalt”.

Hos Membantu tror vi att ärliga berättelser hjälper andra föräldrar att känna sig mindre ensamma.

Har du själv upplevt en oväntad start på föräldraskapet är du alltid välkommen att dela din historia med oss.