SleepStory

"Tanken om att stå där med en otröstlig bebis är jobbig. Vad tänker folk? Dömmer de oss för att vi inte kan trösta vårt eget barn? Stör vi alla andra runt omkring när barnet gråter?"

Skrivet av Kiki, mamma till Vinter

En tuff start

När Vinter kom till världen var hon en pytteliten flicka som bara vägde 2 685 gram. Hon gick snabbt ner mer i vikt än hon borde och våra två dagar på förlossningen förlängdes till fem. När hon hade gått upp tillräckligt mycket i vikt på femte dagen fick vi åka hem. Amningen var utmanande, hon gick fortfarande inte upp tillräckligt i vikt och var väldigt missnöjd. Så vi kompletterade med mer och mer modermjölksersättning och efter två månader gav vi bara modermjölkersättning. Vi trodde att nu skulle vi få en glad och nöjd bebis eftersom hon äntligen fick den mat hon behövde.

Men så blev det inte.

Vinter var otröstlig många timmar av dagen. Eftermiddagar och kvällar grät hon mycket. Hon grät hysteriskt och slog ut med armar och ben och var helt otröstlig. Vi är förstagångsföräldrar och tänkte att det kanske är precis så här det är att få barn.

När vi berättade för folk att hon grät mycket fick vi höra att "bebisar gör det" och att "ingen har sagt att det är lätt att ha småbarn". Okej, tänkte vi. Det är det verkligen inte.

Vi tillbringade våra dagar och kvällar med att vagga Vinter tills hon somnade. Ofta verkade det som att hon somnade av ren utmattning och inte för att vi tröstade henne. Vi gick på många extra kontroller på BVC på grund av vikten men de reagerade inte riktigt på att vi berättade hur missnöjd vår bebis var. Kanske uttryckte vi oss inte tillräckligt tydligt. För missnöjd låter ju inte lika hemskt som otröstlig eller hysterisk.

Mer hemma än ute

När andra föräldrar njuter av sin föräldraledighet och fikar eller besöker vänner och familj så var vi mycket hemma.

Och det är vi egentligen fortfarande. Tanken på att vara ute på stan med en missnöjd bebis är nästintill ohållbar. Vad tänker folk? Dömmer de oss för att vi inte kan trösta vårt eget barn? Stör vi alla runt omkring när hon gråter? Även när hon inte gråter är vi konstant i högsta beredskap för att kanske kunna förutse det. Det är helt enkelt inte värt att åka någonstans. Det är faktiskt bara jobbigt.

När jag började i en mammagrupp berättade de andra mammorna att deras barn nästan aldrig gråter, bara av hunger. De andra hade mysiga stunder med sina barn när de var vakna. De vaggade inte sina barn i sin Sleep Carrier lift i timtal för att rörelsen gav barnen ro. Det gjorde vi.

Min man kunde stå i halva och hela timmar och gunga den fram och tillbaka, som om han var en mänsklig utgåva av vikingaskeppet på Gröna Lund. Hon somnar fortfarande bara i vår famn, i den gungande liften, på ojämna grusvägar i barnvagnen eller i hängvaggan.

Kraniosakral- och zonterapi

I mötet med andra nyblivna mammor gick det upp för mig att det vi upplevde inte var normalt. Jag skrev till min moster som är kraniosakral- och zonterapeut. Nu kommer hon ungefär en gång i veckan och behandlingen verkar göra skillnad eftersom Vinter som inte längre gråter hysteriskt från sen eftermiddag till läggdags. Men hon gråter fortfarande mycket under dagen.

En mamma från mammagruppen förbarmade sig över oss och erbjöd oss sin hängvagga utan motor, som de själva aldrig hade haft behov av. Den funkar ungefär hälften av gångerna när vi inte lyckas trösta henne i våra armar eller genom att sjunga eller spela rockmusik så högt att hon hör det över sitt eget skrik.

Var det kolik?

Jag hade hört talas om kolik innan vi fick Vinter, men tänkte inte på att det kunde hända oss. Trots att hon grät mer än 3 timmar, 3 dagar i veckan, kände jag inte att det kunde vara det. Vi har aldrig varit hos läkaren för att få det diagnostiserat. Sjuksköterskan nämnde aldrig möjligheten eller gjorde något för att undersöka orsaken till gråten. Vi trodde helt enkelt inte att det var kolik. Det är nog därför vi inte insisterade på att få hjälp med en eventuell utredning.

Läs mer om kolik här.

"Sov när bebisen sover". Ja visst, när jag lyckas lägga ner henne utan att hon börjar gråta igen. När jag inte behöver skynda mig att ta en dusch när hon äntligen ligger och sover för sig själv. När jag inte måste hinna äta lite riktig mat innan cykeln av gråt, flaska och mer gråt börjar om igen.

Ljudet av hennes gråt kan få mig att svettas och mitt hjärta att bulta som om jag precis sprungit efter bussen. Det tänjer på mitt tålamod och får mitt nervsystem att kännas inflammerat och ömt. Jag känner hela tiden skuld över att vara frustrerad på henne, även om jag vet att det inte är hennes fel. Hon har det mycket värre än mig.

Jag känner mig lurad på den mysiga mammaledigheten med kafébesök och lek med mitt barn. Jag tillbringar de flesta dagar låst i soffan med en gråtande eller sovande bebis på mig eftersom jag vaggade henne till sömns och inte vågar flytta på henne av rädsla för att allt ska börja om. Här kommer hängvaggan verkligen till användning eftersom vi har en riktigt envis bebis som kämpar mot sömnen. Den ständiga rörelsen hjälper henne att släppa taget och låta sig själv somna. Och så slipper vi träningsvärk i armarna av att gunga med liften.

Parrelationen och team work

Om folk separerar mitt i något sådant här så förstår jag det. Om min man och jag inte var det team vi är, vet jag inte vad det skulle ha blivit av mig eller oss. Vi har väldigt få timmar tillsammans bara vi. Jag vet att det såklart är en del av att bli föräldrar. Men att kvällarna spenderas till ljudet av gråt och att den ena av oss hela tiden försöker trösta är inte direkt något som gynnar kärlekslivet. Det är en extremt intensiv period för oss alla tre som vi tar oss igenom på ren kärlek till varandra och hopp om att framtiden ska bli lättare.

Hopp om framtiden

Det är en ambivalent känsla att se fram emot att ens bebis blir äldre. Vi drömmer om att vi kommer över "kolikåldern" när vi når fem månader. Men det finns inga garantier. Vi har ju inte ens fått någon bekräftelse på om det är kolik vi kämpar med.

Hon gråter mindre nu när hon har fyllt 3 månader.

Vi har vakna perioder när hon ler och småpratar. Vi njuter av de vakna timmarna när vi har en glad bebis. Det är obeskrivligt hur det känns när hon ler helhjärtat åt de häpnadsväckande ljud och grimaser vi gör. Hon har lätt för att le när hon är glad. Hon är den vackraste lilla tjejen och framtiden ser ljusare och ljusare ut för oss alla.