Skriven av Rachel Fitz-D / pensionerad specialbarnmorska, baby- och föräldraexpert, författare och programledare

Här är du igen: Det är kväll och din bebis dåsar i dina armar medan du vandrar runt i vardagsrummet och vaggar mjukt. Du har hållit på i tjugo minuter – NU måste väl din lilla skatt ha somnat? Försiktigt smyger du bort till vaggan, väntar ett ögonblick och lägger ner bebisen. Tyst går du tillbaka till din favoritplats i soffan och lutar dig bakåt för lite tv och avkoppling. Puh! Men knappt har du fått tag i fjärrkontrollen förrän du hör ett litet gnyende och ser två pyttesmå händer vifta i luften. Du suckar och undrar varför din bebis sover alldeles utmärkt … så länge den ligger i dina armar och blir vaggad. Vad är det som händer?

Låt oss spola tillbaka till mänsklighetens allra första tid på den här planeten. En bebis som inte hölls tryggt i någons armar – särskilt i nattens mörker – var i allvarlig fara för kyla och rovdjur. Det var därför just de bebisar som gav ljud ifrån sig varje gång de inte hölls och tröstades som överlevde.

Hundratusentals år senare är den egenskapen en så framgångsrik överlevnadsstrategi att den har blivit en grundläggande och högt utvecklad del av både bebisars beteende och föräldrars reaktion.

Varje gång vi lyfter upp vår lilla och vaggar den – och därmed återskapar de mjuka gungande rörelserna från livet i livmodern – producerar den lugnande endorfiner. Och det gör vi själva också. Alla vinner.

Men här är saken: Endorfiner försvinner snabbt igen. Så inom några minuter efter att barnet lagts tillbaka i vaggans stilla och svala miljö är endorfinerna borta, den primitiva delen av hjärnan slår larm och skriker ”jag är helt ensam, och björnarna kan ta mig!”, vridandet och sökandet börjar om, och bebisens högt utvecklade förälder reagerar direkt genom att få tillbaka den tryggt i famnen.

Föräldrar upptäcker snabbt att det finns gott om sätt att trösta och lugna en bebis: Vid bröstet får den värme, hud mot hud, det lugnande ljudet av hjärtslag och en härlig ström av varm, endorfinrik mjölk. Att erbjuda bröstet är alltid vårt första val, eftersom bebisar själva kan sätta på och stänga av mjölkflödet och därmed lätt välja om de vill komma till ro och dåsa, eller komma till ro och dricka. Ett varmt bad följt av massage kan lindra de hormonellt utlösta magknipen vi kallar tremånaderskolik, medan en tur i vagn eller bil ger de underbara gungande rörelserna tillsammans med det vita bruset från omvärlden eller bilmotorn. När det bara behövs lite tröst kan man lägga bebisen tätt intill halsgropen och klappa rytmiskt på stjärten – det återskapar känslan av att hållas fast i livmodern med mammas kraftiga hjärtslag som ekar genom fostervattnet.

”Ja, men hur gör jag när jag ska äta, gå på toaletten eller bara ge mina stackars trötta armar en paus från allt vaggande?” undrar du säkert. Det är precis här en mjukt vaggande hängvagga kommer till sin rätt. I stället för att lägga barnet i den stilla vaggan – väl medveten om att det börjar gnälla långt innan kaffet är klart – kan vi med en vaggande hängvagga vara nära den lilla medan den fortsätter att komma fint till ro, och vi själva får en välförtänt paus.

Över hela världen ammar, pussar, klappar och vaggar föräldrar sina bebisar timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad – och använder tryggt vaggande hängvaggor för att lugna barnet när armarna behöver en paus. Det accepterar de glätt som ett naturligt och sunt förhållningssätt till föräldraskap. Men här i Storbritannien? Här oroar vi oss. Varje dag i mitt arbete möter jag oroliga föräldrar som fruktar att de genom att ständigt trösta och vagga sin bebis – i famnen eller i en vagga – håller på att ”skapa en dålig vana” och bädda för problem längre fram. Men inget kunde vara längre från sanningen!

Forskningen visar att det att vagga en bebis, utöver att vara ytterst lugnande och sömnfrämjande, också bygger tillit och skapar en djup och trygg anknytning. Under de första sex månaderna av livet är det så avgörande för en bebis fysiska och känslomässiga välbefinnande att bli tröstad i famnen att evolutionen har sett till att den faktiskt inte kan lära sig att trösta sig själv eller sova ensam. Om den kunde lära sig att vara ensam en längre stund skulle den ju kunna komma till skada av köld, hunger – och björnarna! Att försöka lära en bebis att själv komma till ro och ligga ensam i en stilla vagga är som att försöka bota en bebis från … att vara en bebis. Du kämpar mot evolutionen.

Studier visar att den vaggade bebisen i famnen sover djupare, har lägre risk för plötslig spädbarnsdöd och infektioner och har stabilare andning, puls och temperatur. Och som en rejäl knäck till dem som talar om dåliga vanor: Bebisar som blir mest tröstade under det första halvåret växer upp och blir mer sociala, mer självständiga och mer självsäkra!

Så kom ihåg: Din bebis behöver verkligen bli vaggad och tröstad för att hålla sig lugn, trygg och bättre skyddad mot infektioner och plötslig spädbarnsdöd. Och långt ifrån att skapa problem för dig själv hjälper din snabba reaktion på bebisens vridningar och ljud – genom att lyfta upp den igen – den faktiskt att bli mer självsäker och självständig på lång sikt. Vi behöver alla en paus ibland, och en vaggande hängvagga kan ge just den lugnande rörelse som bebisar behöver för att komma till ro. Och kom slutligen ihåg att det att vagga en bebis är lika gammalt som tiden själv, och att när du lugnar din bebis lugnar du också dig själv. Då kan alla slappna av i vissheten om att du är förälder precis på det sätt naturen tänkt sig – genom att lita på din intuition och kramas och vagga din bebis.

Om Rachel Fitz-D

Rachel Fitz-D är pensionerad specialbarnmorska, baby- och föräldraexpert, författare till ”Your Baby Skin To Skin” och ”Stretched To The Limits” samt skribent och programledare för the Baby Show. Hon har fyra vuxna söner och fyra små barnbarn, bor i Berkshire och har varit gift med sin man i 40 år.