Nu i ro, slumra in…

Inlägg av Rachel Fitz-D / pensionerad specialistbarnmorska, barn- och föräldraexpert, författare, skribent och föreläsare

Det är samma visa igen: Det är kväll och din bebis slumrar i din famn medan du går runt i rummet och vaggar barnet. Det har gått lite mer än tjugo minuter – NU måste väl din lilla guldklimp ändå ha somnat? Du smyger mot spjälsängen och stannar till en stund innan du lägger ner barnet. Tyst går du tillbaka mot soffan, sjunker ner och sträcker dig efter fjärrkontrollen. Åh, äntligen lite lugn och ro! Men du hinner knappt sätta dig ner innan du hör ett litet gnäll och ser de små händerna vifta – du suckar och undrar varför din bebis alltid verkar sova så gott när du håller och vaggar... men inte annars? Varför är det så?

Låt oss se tillbaka på mänsklighetens första tid på jorden. Ett spädbarn som inte låg i en trygg famn, särskilt på natten, var i stor fara för kyla och vilda djur. Därför var det bebisarna som högljutt protesterade när de inte blev hållna och tröstade som överlevde.

Hundratusentals år senare är denna strategi fortfarande så effektiv att den har blivit en naturlig del av barns beteende och föräldrars reaktion.

Varje gång vi tar upp och vaggar det lilla barnet (och återskapar den försiktigt vaggande rörelsen från livmodern) producerar kroppen endorfiner – hos både barnet och hos oss. Alla vinner.

Men saken är den att endorfinernas effekt avtar fort. Så snart barnet läggs tillbaka i den lugna och svala spjälsängen tar endorfinerna slut och barnets primitiva hjärna går i högsta beredskap: ”Jag är helt ensam och björnarna kan komma!”. Gnället och oron börjar på nytt och instinktivt reagerar föräldern genom att ta upp barnet igen.

Som föräldrar upptäcker vi ganska snart att det finns flera sätt att trösta en bebis. Att amma ger värme, hud mot hud-kontakt, ett lugnande ljud av hjärtslag och inte minst lite varm, endorfinrik mjölk. Amning är alltid förstahandsvalet eftersom spädbarn har en förmåga att styra mjölkflödet och välja om de bara vill ha tröst och närhet eller faktiskt är hungriga.

Ett varmt bad och lite massage kan lindra de hormonella magkramper som kallas ”tremånaderskolik”, medan en barnvagns- eller biltur ger den där fantastiska gungrörelsen tillsammans med det vita bruset från omvärlden eller bilmotorn. Ibland räcker det att gosa med barnet och rytmiskt klappa det på rumpan eftersom det påminner om tryggheten i mammas mage, där ljudet av mammas tydliga hjärtslag ekade genom fostervattnet.

När armarna behöver vila

Men vad händer när du behöver äta, gå på toa eller bara vila dina trötta armar en stund? Då är det väldigt praktiskt med en hängvagga med vaggmotor. I stället för att lägga barnet i en stilla säng – och veta att barnet snart blir ledset igen – gör hängvaggan med vaggmotor att du har barnet nära samtidigt som barnet känner sig tryggt och du får en välförtjänt paus.

Över hela världen gosar, ammar, kramar och tröstar föräldrar sina barn timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad – och använder tryggt hängvaggor med vaggmotorer när armarna behöver en paus. De ser detta som en naturlig och hälsosam del av att vara förälder. Men finns det anledning till oro? Jag möter oroliga föräldrar varje dag som är rädda för att skapa ”dåliga vanor” om de vaggar sitt barn hela tiden, i famnen eller vaggan. Men det är en helt onödig
oro!

Vetenskapen visar att vaggning inte bara är oerhört rogivande och hjälper barn att somna – det bygger även tillit och skapar starka band mellan föräldrar och barn. Under livets första sex månader är det helt avgörande för spädbarnets fysiska och känslomässiga välbefinnande att bli buren och tröstad.

Evolutionen har helt enkelt sett till att små barn inte kan trösta sig själva eller sova ensamma eftersom det ju skulle kunna utsätta dem för fara. Att försöka lära ett spädbarn att sova själv i en stilla spjälsäng är som att försöka ”bota” en bebis från...att vara just en bebis. Det går emot evolutionen.

Studier visar att barn som vaggas i sömn sover djupare, löper minskad risk för plötslig
spädbarnsdöd (SIDS) och infektion, har stabilare andning, puls och temperatur. Och som en extra bonus – spädbarn som får mer tröst och närhet under det första halvåret växer upp och blir mer sociala, självständiga och självsäkra.

Så kom ihåg: Ditt barn behöver verkligen vaggas och tröstas för att känna sig trygg, sova bättre och få bättre skydd mot infektioner och plötslig spädbarnsdöd. Det att du snabbt reagerar på ditt barns oro genom att ta upp barnet skapar inte dåliga vanor, det hjälper faktiskt barnet att bli mer självsäkert och självständigt i längden.

Vi behöver alla en paus ibland och då ger en hängvagga med vaggmotor den trygga rörelse som barnet behöver medan du får andas ut en stund.

Att vagga barnet för tröst har vi gjort sedan urminnes tider – och när du får ditt barn att slappna av, slappnar du också av. Det ger hela familjen lugn och ro, precis som det var tänkt från naturens sida. Lita på dina instinkter, krama och vagga ditt barn. 

Rachel Fitz-D

Rachel Fitz-D är en pensionerad specialistbarnmorska, barn- och föräldraexpert, författare till ”Your Baby Skin To Skin” och ”Stretched To The Limits”, skribent och föreläsare på Baby Show (UK). Hon har fyra vuxna söner, fyra barnbarn och bor i Berkshire tillsammans med sin man sedan 40 år.